Idag på morgonen, efter en (för mig) hård träningsvecka, hade jag tänkt springa 10.000 meter på bana under 50 minuter. Det var givetvis korkat att tro att det skulle gå.
Och mycket riktigt kändes det tungt redan efter några hundra meter, trots i det närmaste perfekta yttre förutsättningar. Trots detta gick första kilometern på (för mig) skapliga 5.02 min/km. Men de följande kilometrarna saktade jag in lite för varje som gick, med femte och sjätte kilometern som absoluta bottennapp strax över 6 min/km. Men så plötsligt hände något på sjunde kilometern, jag fick liksom extra kraft och kunde öka och den avslutande kilometern avverkades på 4.35!
Så det var med en positiv känsla som jag lämnade Sollentunavallen, trots en miltid på 54.37.
I och med detta pass så slutade min totala träningsmängd v.42 på 44.7 kilometer. Det är garanterat det mesta jag sprungit på en vecka sedan 90-talet. Nu tänker jag vila några dagar tills benen känns lätta igen.
 |
| Sollentunavallen! |
Ja, men då vet du det! Du har i alla fall blivit klokare idag :-). Nästa gång springer du under 50 min :-).
SvaraRaderaAtt springa på rundbana kan också vara lite jobbigt rent psykiskt så det kanske var därför det blev någon (några) km i 6-fart.
Nu är det ju inte så att 50 min på milen är så värst bra. Men det hade kännts "anständigt".
RaderaKollade mina pulsdata nu och jag låg rätt långt från max, förutom på sista kilometern. Så det är benen som är problemet. Man dubblar inte sin träningsdos ostraffat.
Jag tycker det, generellt, att det lättare att hålla farten själv på bana (dock inte idag). Det hade ju räckt att springa varven på 2 minuter var så hade det gått....
Förhoppningsvis ska jag hinna med ett miltestlopp till (och då med bättre resultat) innan vintern slår till permanent. Då jävlar!