Sammanfattning september 2012

Inte så mycket att orda om egentligen. Som helhet var september en katastrofmånad hälsomässigt och löpmässigt. En av mitt livs segaste förkylningar satte stopp för all träning förutom under sista veckan då det äntligen gick att träna. Hoppas jag slipper uppleva en liknade månad igen.

Shortsväder!

Vaknade med bankande huvudvärk och avslog direkt alla planer på ett morgonpass. Efter en Ipren mjuka kapslar, frukost och en varm dusch så kändes det dock som att livslusten återkom till viss del.

Hade lovat barnen att gå till Sollentuna simhall, så någon timme efter frukost bar det av dit. Där var det full fart, utom i "snabbanan" där det som vanligt simmade några personer med gravt skeva självbilder, åtminstone i simfartshänseende. Jag kunde dock inte låta bli att klaga på detta fenomen för en badvakt. Hon sa till mig att de skulle flytta sig om jag plaskade förbi dem. Men hon hade såklart fel så jag gav upp efter att ha passerat dem 2 gånger på 100 meter. Så jag övergick till att plaska med mina barn istället eftersom det var klart mycket roligare. Efter badet så bastade jag och då försvann det sista av huvudvärken.

När vi gick hem från badet hade vädret blivit riktigt skönt. Skönaste på länge faktiskt. Då började suget efter att springa komma. Dock fick det bli lunch och lite shopping först.

Men sen eftermiddag drog jag på mig t-shirt, shorts och mina nya Puma Faas 300. Funderade lite på om det var smart eller osmart att använda dem så snart igen och på ett längre pass, men det positiva sakerna från i tisdags fick ta överhanden och jag var verkligen inte sugen på att återgå till mina NB-pjäxor. Det pass jag planerade att springa är en runda på drygt 8 km i (lätt) terräng jag sprungit några gånger det senaste 1,5 året. Rundan, med undantag från början och slutet (som går genom ett industriområde), är till huvudelen förlagd i den längsta banan i Rösjöspåret och är väldigt fin, men rätt backig (men det är  ok, på träning i alla fall).

Benen kändes rätt lätta till att börja med, men redan efter ca 500 meter började jag få kramp i höger axelparti och känningar av "håll", så jag saktade in en aning. Men redan efter 1,5 km började det kännas bättre igen och passet flöt på enligt plan. Skorna kändes bra och då speciellt när det går uppför. De är helt enkelt överlägsna då (nästan så att jag börjar gilla backlöpning). Tiden blev 46.04 (5.35/km) och det är nästan exakt samma tid som jag hade en vecka innan jag blev sjuk, så då har jag redan, på två pass, hämtat tillbaka den skapliga form jag hade då. Det känns faktiskt smått fantastiskt.

Septembers sista dag blev således månadens bästa träningsdag.

Lidingöloppet

Idag går Lidingöloppet av stapeln. Dock inte för mig. Men det har heller aldrig varit planen.

Jag har sprungit Lidingöloppet en gång. Eller sprungit och sprungit. Det gick väldigt bra fram till ungefär 18 km. Låg på runt 4,20 per km om jag inte minns fel. Men det gick för bra för jag in i väggen som aldrig förr, eller senare. Men efter det har jag inte något minne av resten av loppet. Minns till exempel inte ens Abborrbacken. Men jag tog mig i mål, men på en tid jag inte ens skulle avslöja under tortyr.

Men detta var i en annan tid för runt 15 år sedan.

Även om jag inte riktigt tycker att backig terränglöpning är den typ av tävlingslöpning jag vill hålla på med så kommer att springa Lidingöloppet minst en gång till i livet om allt går som planerat. Och då som en del av En Svensk Klassiker. Men innan jag ger mig på det så ska jag först springa maraton på bästa möjliga tid för mig. För jag tror inte att man är gynnad av att släpa runt på cykel- och skidåkningsmuskler när man ska göra detta. Men jag kan såklart ha fel.

Äntligen!

Ikväll kändes äntligen allt riktigt bra igen efter en månads sjukdomshelvete. Även om jag tror att man ska ha ett eller två lite längre uppehåll från löpningen per år så var detta i längsta laget och framförallt ofrivilligt. Att inte träna på så lång tid är väldigt stressande, man känner sig försoffad och man tappar framförallt i kondition och styrka.

Men ikväll gav jag mig alltså ut till slut. Hade tänkt att springa min testrunda (den jag sprungit då och då sedan jag började löpträna igen för 1,5 år sedan), men att ta det lungt (för mig innebär det 5.30-6.00 min/km). Men det gick såklart inte eftersom benen kändes otroligt fräscha och förbluffande starka. Första kilometern gick på lite drygt 5 min/km. Den andra som är lite jobbigare sprang jag på ca 5.15. Den tredje är jobbigast och där missade jag att läsa av tiden (min forerunner 910XT är på reparation). Spurten, de sista 600-700 meterna kändes bra, och klockan stannade på 19.27 (mitt PR är 17.58). Kilometertiden blev 5.10. Jag är mycket nöjd med tiden trodde aldrig det skulle gå på under 20 minuter. Och jag hade faktiskt lite mer att ge kändes det som.

Äntligen fick jag även testa mina nya skor. De kändes riktigt bra och jag saknade inte dämpningen. Extra lätta kändes de i uppförsbackarna. Kommer skriva en mer omfattande recension när jag kört några pass till.

Nu har jag duschat och stretchat och allt känns bra. Det svåra nu blir att inte ta nästa pass för tätt inpå detta.

Såhär i efterhand tror jag tror faktiskt att detta långa upphåll kommer att gynna mig i längden.

Ger upp om Hässelbyloppet

Idag är det en månad kvar tills Hässelbyloppet. Där var det tänkt att jag skulle slå PR och helst komma sub-45 på milen för första gången i modern tid. Det kommer inte bli så eftersom jag fortfarande har känningar av den dunderförkylning jag drabbades av för ca 3 veckor sedan. Eller jag skulle troligtvis slå PR, men jag skulle vara rätt långt ifrån sub 45. Så jag har bestämt mig för att inte ställa upp. Istället ska jag koncentrera mig på att bli frisk, komma tillbaka till skaplig form och sen hålla den genom vintern.